Det kom ett samtal- en berättelse om hur det kan se ut för ett barn i sorg.

En pappa med två döttrar, den ena, Anna, i 6-årsverksamhet och Karin i klass 2. Mamma hade avlidit efter ett olycksfall några månader tidigare.

Pappan berättade att barnen reagerade väldigt olika på händelsen. Anna pratade väldigt mycket om vad som hade hänt både i hemmet och i skolan medan Karin inte alls ville prata. Hon hade inte velat prata om det i skolan när olyckan hände och hon pratade inte vare sig med lärare eller kompisar om vad som hänt nu heller.Hon ville heller inte prata om det hemma.

Pappan var naturligtvis orolig och ville ha råd om hur han skulle kunna hjälpa Karin. Hon var fullständigt förändrar efter olyckan. Pappan berättade bland annat hur han kunde höra att Karin grät innan hon somnade på kvällarna men att han inte ville gå in och prata med henne när han hörde henne gråta. Han visste inte hur han skulle kunna trösta henne eftersom han började gråta så snart han hörde något av barnen gråta. Han hade en känsla att han bara skulle göra det hela värre och störa henne om han gick in. Hon valde ju att gråta när hon var för sig själv, sa han. Det var väl för att inte visa att hon var ledsen.

Vi hade ett långt samtal om hur barn ofta sörjer. Jag berättade att det är väldigt vanligt att storasyskon tar på sig alldeles för mycket ansvar. Karin trodde kanske att hon nu skulle ta över allt som mamma brukade göra eftersom hon såg att pappa inte klarade allt. Hur var det, hjälptes alla åt?

Vi föreslog tid för ett möte för att få höra hur det såg ut i familjen och vad som eventuellt skulle kunna hjälpa för att Karin skulle våga börja prata.

Vid mötet pratade vi om vad det innebär att barn sörjer "randigt" och att även vi vuxna gör det men med den skillnaden att vi vuxna att vi kanske kan förklara våra känslor på ett annorlunda sätt än barn. Vi har ord för det vi känner. Vi berättade om våra mötesplatser som vi har för att barnen ska få träffa andra barn med liknande erfarenheter och att vi främst koncentrerar oss på kommunikation mellan barn och förälder och minnen vid dessa tillfällen. Vi berättade om våra stödgrupper.

Vi samtalade kring hur man kan prata med barn för att få reda på var och hur deras tankar är samt att information alltid är bättre än att barnen fantiserar kring sina frågor. Fantasin är oftast värre. När samtalet började lida mot sitt slut frågade pappan om Karin skulle kunna få komma och prata.

Vi ordnade ett möte två dagar senare som de gemensamt kom till

Vid det mötet satt Karin och jag och pratade. Pappan satt i väntrummet. Karin berättade att hon ville dö för att få träffa mamma. Hon hade så mycket som hon skulle vilja prata med mamma om men sen skulle hon komma tillbaka. Hon berättade om en klasskompis vars mormor hade dött och att den kompisen hade blivit retad när hon var ledsen. Det ville Karin inte vara med om så därför ville hon inte prata om att mamma var död.

Jag frågade henne om hon hade nån bästis som hon brukade prata med. Det hade hon och Klara hade förlorat sin syster när hon var mindre. Karin berättade att de brukade prata ibland om hur det är att dö.

Jag berättade för henne att jag har en dotter som förlorade sin pappa när hon var 6 år och att det var väldigt länge sedan. Då blev Karin väldigt intresserad och ville veta hur min dotter mår idag. Vi pratade om hur man kan känna när ens mamma eller pappa dör och vad man skulle kunna göra för att det ska kännas lite bättre en stund. Vi pratade om minnen och jag frågade om Karin hade någon minnesbok som hon kunde skriva i. Vi pratade om att det är minnena vi har kvar hela livet och att det är viktigt att prata om vad man brukade göra tillsammans med den förälder som dött. Jag berättade för Karin om filmen Jim och piraterna Blom. Om Kolavippen som åkte omkring på en flakmoppe och sökte efter sorgens själva kärna. Hur Kolavippen plockade ut en stor tung sten ur Jim och klöv den och att det längst in fanns en kärna som var som en gnistrande diamant som Kolavippen stoppade tillbaka in i Jim. Slutligen pratade vi om varför hon trodde att det var så svårt att prata med pappa. Karin svarade att det var för att pappa inte skulle vara så ledsen. Jag berättade även Karin om våra mötesplatser och hon sa genast att hon ville komma på dessa.

Vi avslutade vårt fina samtal och gick ut till pappa som väntat utanför. Det var en lättad Karin som pappa mötte.

Familjen har sedan kommit på våra mötesplatser. Familjen mår lite bättre och Karin har där fått en ny kompis i en av de andra flickorna som kommer. De träffas ibland efter skolan eftersom de bor nära varandra.

Fröken i skolan berättar att Karin är en lite gladare flicka sedan hon började i Randiga Huset." Hon har lite svårt att koncentrera sig men det har vi löst tillsammans", säger fröken. "Det har ju inte gått så lång tid sedan olyckan inträffade, vi får ge Karin tid".

Med omtanke och hopp om att denna berättelse inger hopp.

Monica