Hur tänker vi när vi tänker på de personer som vi förlorat i dödsfall?
Även om ingen av oss vet vad som händer med oss när vi dör tror jag att alla som varit med om en förlust, har någon tanke kring vart vi tar vägen.
Vi har kanske begravt vår anhöriga på en gravplats, i en kista eller i en urna, vi har kanske låtit strö askan i en minneslund, i en asklund eller i havet, ja sätten är många och det kommer nya sätt allt eftersom.
Vi har en inre bild när vi pratar om saker mormor eller pappa sa och gjorde, hur håret såg ut och hur skönt det var att sitta i pappas knä och prata. Vi berättar utifrån våra minnen.
Det ger oss både tröst och funderingar. Relationen fortsätter men på ett annat sätt som vi själva kan välja. Ju mer vi funderar desto mer hamnar vi i det existensiella.
Hur pratar vi när ett barn förlorat ett syskon? Det svåra för oss vuxna är kanske att vi inte riktigt vet själva vad vi tror på. Det vi, till skillnad från barn, med säkerhet vet är att den döde inte kommer tillbaka. Det har mindre barn väldigt svårt att förstå. De vet att en försvunnen leksak kan komma fram i storstädningen igen. En moster kommer och hälsar på, sedan åker hon till sin hemstad, hon försvinner, men hon skickar födelsedagspresenter och kommer tillbaka vid ett annat tillfälle.
Hur ska en 6-åring kunna förstå att död betyder för evigt?
I Randiga Huset träffar vi många barn. Vi har frågat en del av barnen och deras förälder var de placerar det döda syskonet, den döde föräldern, i tankarna. De har ofta placerat sin mamma, pappa eller ett syskon i himlen, på ett moln, i en fjäril, på platsen där den anhöriga dog eller kanske lite överallt där vi är, där vi behöver hjälp. En fin tanke är att vi har den döde inom oss. Vi kan fortsätta att ha en inre dialog om saker vi delat. Vi kan minnas.
Till viss del beror det bland barnen väldigt mycket på hur vi vuxna pratar och förklarar döden.
För de mindre barnen har det nyligen kommit en ny bok, ”Änglabrorsan", som handlar om en lillebror som dör och blir en hjälpande ängel. Storebror Morris får hjälp av Sid vid många olika tillfällen. En fin berättelse om att lillebror finns med i tankarna även efter sin död.
En annan bok som kom för något år sedan, ”Jag brukar vinka till en sten” berättar även den om de funderingar ett litet barn kan ha kring döden. Även den handlar om att livet går vidare och att den som dör lever kvar hos oss på ett sätt som vi själva väljer.
Båda böckerna underlättar för ett fint samtal kring döden och vad som kanske händer.
Med omtanke
Personalen i Randiga Huset