”Bara du tagit dig igenom det första året så...” Är det så? Läs C.S.Lewis betraktelse och Randiga Hu

"För i sorg ”stannar” ingenting. Man fortsätter att komma från en fas, men den återkommer alltid. Runt och runt. Allt upprepas. Går jag i kretsar, eller vågar jag hoppas att jag är i en spiral? Men om det är en spiral, går jag upp eller ner?

Hur ofta kommer det att vara - för alltid? - hur ofta kommer den stora tomheten att förvåna mig som en komplett nyhet och få mig att säga, "Jag har aldrig förstått min förlust förrän i denna stund"? Samma ben är avskuret gång på gång. ”

C.S. Lewis, A grief observed

Jag har i dagarna haft hela 29 år att fundera på vad sorg egentligen är. Vad är det den sörjande går igenom och varför. Som barn eller som vuxen. Ja, det är stora frågor men de tål att tänkas för att komma fram till hur vi kan förhålla oss till förluster. Mina egna svar på frågorna har växlat över tid allt eftersom tiden hjälpt mig framåt. En annan fråga som jag ständigt ställer mig är varför många jag möter inte har förståelse för att det tar lång tid att sörja. Vad är det för tankar vi bär med oss innan vi själva kanske drabbas. Hur påverkar det vårt bemötande av sörjande?

I många samtal genom åren har jag fått höra ”det är ingen ide att prata med omgivningen, det är i alla fall ingen som förstår min situation”. De allra flesta hänger upp sin sorgprocess kring ”sorgeåret”. ”Bara du klarat det första året blir allt som vanligt igen”. Det presenterar omgivningen ofta som tröst och den sörjande famlar efter halmstrået och tar emot ”vetskapen” för att kunna se en ände på lidandet och slippa må så förskräckligt dåligt hela tiden.

Var kommer då idén om ”det första sorgeåret” ifrån. Jag slår i Wikipedia och kan läsa följande. Sorgetid (Sorgeår eller änkeår) är den tid som måste passera innan en nybliven änka eller änkling fick gifta sig på nytt. Den var i Sverige ett år för kvinnor och ett halvår för män enligt giftermålsbalken i 1734 års svenska lagbok, och avskaffades helt den 1 juli 1969.

Eftersom jag möter sörjande barn, unga och vuxna hela dagarna funderar jag naturligtvis vidare. Hur kommer det sig att de som varit med om förlust av syskon eller förälder i unga år sällan möter förståelse. Jag landar i följande: Lika säkert som att vi lever vet vi att vi kommer att dö en dag. Vi vet inte när och inte på vilket sätt men vi vet. Vi skjuter bort tanken eftersom vi intalar oss att det är långt dit, ”en dag när jag blir gammal”. Med dessa tankar om livet är det gamla människor som dör. Det kan vara farmor, farfar, mormor eller morfar ellr någon annan för oss viktig person. Alla har det gemensamt att de är gamla. När detta händer, blir vi ledsna och sörjer men för det allra mesta innebär det inte att vi står inför en massa livsförändrande händelser. Vårt liv förändras inte i grunden. Barnen är kanske ledsna men de fortsätter att gå till skolan som vanligt, de har andra kompisar som också gjort den sortens förlust. ”Det var ju väntat, hon var ju 94 år, hon har haft ett fint liv”. Så ungefär kan vi tänkas resonera.

När det däremot dör ett syskon eller en förälder och jag fortfarande är barn, ja då får det livsförändrande konsekvenser. Vare sig föräldrar eller barn hade med det i sina tankar kring döden. Allt ändras! Plötligt har jag ingen storebror längre, han som skulle följa mig genom hela livet och finnas i vått och torrt. Eller mamma som dör och inte längre finns där. Jag som 10-åring måste plötsligt bli ”vuxen” och klara av en massa saker som ingen 10-åring egentligen ska behöva. Hela min värld förändras i grunden och jag förväntas klara av allt, i stort sätt som om ingenting hade hänt. I skolan har man förståelse för att jag inte fungerar de första månaderna men sedan förväntas jag samla ihop mig och vara som vanligt.

Samla ihop mig till vad? Till en värld som jag inte alls längre förstår. Till en värld där det är fullt möjligt att även min andra förälder eller syskon dör och jag blir ensam. Det är det enda jag kan tänka på. Min allra största oro. Som tio-åring har jag förlorat all min trygghet. Det gör jag även som vuxen. Hela min värld har rasat. Jag litar inte på livet längre. Och så ska jag på något magiskt sätt samla ihop mig. En grannlaga uppgift för ett barn. Även för den vuxna som blir kvar.

Jag tänkte avsluta här och lämna er läsare att fundera vidare på C.S. Lewis citat. Vad händer i er när ni läser detta? Hur tänker ni kring sorg och sörjande? Kan vi acceptera förluster? Eller lär vi oss att leva med dem? Finns det något vi skulle kunna göra för att underlätta?

Vi i Randiga Huset kommer efter Almedalsveckan 1-8 juli att ta ledigt ett tag för att samla nya krafter. Bloggen kommer att vara igång men i reducerat skick. Det kommer att bli bokrecensioner och en eller annan fundering.

Just nu önskar vi er en fin Midsommarhelg

Med omtanke

Monica Nanni

Randiga Huset