Små barns upplevelse av sorg- del 2
Att någon ”aldrig mer kommer tillbaka” är för barn under fem år något som inte går att förstå.
Döden i deras värld är ett tillstånd som man borde kunna komma tillbaka ifrån. Barnet ger uttryck för detta i sina frågor till de vuxna i sin närhet: -Hur länge ska pappa vara död? -Imorgon kan vi väl åka till lekplatsen, när mamma är hemma igen?
I takt med barnets tankemässiga mognad och utveckling följer också förståelsen av begreppet döden. Är man under fem år är det inte i tanken greppbart att kroppens funktioner som ger den liv tagit slut och att döden är oåterkallelig- däremot kan reaktionen på en nära anhörigs död vara stark. Barnet under 2 år kan uttrycka saknad över den som är borta och komma ihåg den känslan senare i livet. Det känner av stämningar och är känsliga för dubbla budskap och behöver därför få vara delaktigt när man pratar om vad som hänt.
Det lilla barnet känner definitivt separationen från den vuxne som gett trygghet och överlevnad eller från ett syskon som alltid funnits där. Den saknaden och dess känslor, behöver barnet få hjälp med att sätta ord på.
Det kan också vara mycket skrämmande att de vuxna i barnets närhet förändras pga sin sorg och uppvisar starka känslouttryck. I behovet av att få sin omsorg och trygghet tillgodosedd är det skönt att få ord på vad som händer, oavsett hur liten man är. Dela din sorg och gråt med barnet, berätta hur du känner. Rädslan för ett litet barn att bli övergivet är stor och inte sällan märker man att den rädslan tar sig uttryck i att barnet har svårt att lämna föräldern som lever, det klamrar sig fast och vill vara nära. Barn i äldre förskoleåldern kan uppvisa somatiska symtom som magont och huvudvärk, få svårt att somna och drömma mardrömmar. Deras fantasi och ”magiska tänkande” är alltid värre än verkligheten- de kan tro att de är orsaken till det som hänt. Gör barnet delaktigt i det som händer- utefter utveckling och kognitiv mognadsnivå- samt svara så ärligt och konkret du kan på de frågor barnet ställer. Använd inte uttryck som ”somnat in” eller ”gått bort” utan använd ordet ”död”. Det skapar trygghet och möjlighet, både nu och i framtiden, för barnet att våga ställa frågor. Har man inga svar, svara ”jag vet inte”- barnet har fått ställa frågan och blivit taget på allvar även om inga svar finns. Bekräfta barnets känsla och beskriv den med ord. Prata om det som hänt, om och om igen- ett sätt kan vara att berätta en saga med barnets person som huvudroll, ett annat att rita bilder och symboler på ett papper att samtala runt. Minns tillsammans genom att titta på foton och berätta. Att bevara den inre relationen till den som dött och att samla minnen dämpar rädslan för att glömma bort.
Barn lär, bearbetar och uttrycker tankar och känslor genom lek. Leken är ett sätt att ”prata” om sin sorg, att beskriva vad man är med om och där alla känslor får finnas: ilska, vrede, glädje, ledsamhet, längtan, minnen, skuld osv. Lek tillsammans. Orkar du inte själv, ta hjälp av ditt nätverk. Genom detta skapas så sakteliga ett nytt sammanhang i familjens ofrivilligt nya livssituation.
Barn som i tidig ålder mött och tvingats hanterar döden hos en för dem viktig person, kan ofta ha en mer mogen förståelse av döden. Följande exempel är från boken ”Sorg hos barn” av Atle Dyregrov:
”Birger var fyra och ett halvt år gammal då han förlorade sin bästa vän i en trafikolycka. Innan han fick vara med då man tog avsked av kamraten som låg i sin kista, visade han prov på bristande förståelse för dödens oåterkalleligt genom att säga ”Om 14 dagar kommer han tillbaka” och ”Efter sommarlovet träffas vi igen”. På vägen hem efter avskedet gav han uttryck för en mer mogen förståelse genom bland annat följande kommentarer: ”Nu kan vi aldrig gå och bada tillsammans igen” och ”Nu kan vi aldrig spika bräder mer”.”
Barns sorg är randig, de går ut och in i sina känslor och de vilar i lek och skratt.
Fler råd och tips om hur du kan hjälpa ett barn i sorg får du av vår lista Livsviktigt
https://www.randigahuset.se/livsviktigt
Med omtanke,
personalen i Randiga Huset