Små barns upplevelse av sorg

Ofta får vi höra kommentaren att ”små barn kan väl inte sörja, de förstår ju inte vad som hänt”. I åldern 1-2 år kan barnen oftast inte visa några sorgereaktioner. Men ändå känner de att någonting är fel.

Vid ett tillfälle satt några föräldrar och pratade. De var nya för varandra och därför berättade var och en vad som hänt i deras familj. En mamma satt med sin 1-åriga dotter i famnen. De andra barnen var i ett annat rum och lekte. Barnet satt i knät med ryggen mot mammans bröst. Mamman började sin berättelse. Efter några minuter vände sig barnet om och lade sin lilla hand på mammans mun, som ville hon säga ”mamma, berätta inte , jag känner att ditt hjärta bultar när du berättar om vad som hänt och jag blir rädd då.

Naturligtvis kan vi inte veta, barnet kunde ju inte berätta. Men vi har stark anledning att tro att det var så.. I början på 2000-talet skrev Elisabeth Cleve från Ericastiftelsen en bok som heter ”En stor och en liten är borta”. Den handlar om kristerapi med en pojke som var 2,5 år när han kom till Ericastiftelsen. Följande finns att läsa som presentation till boken. Familjen har varit med om en trafikolycka där mamman och en bror avlidit. Victor, som pojken hete, gråter inte utan är ovanligt solig och glad. Elisabeth Cleve tar sig an Victor med kristerapi och träffar honom 15 gånger. I ord och bild skildras hur leken läker sorgen utifrån både den lille patientens och terapeutens perspektiv. Vi får på avstånd följa Victor tills han börjar skolan. trots den tragiska orsaken till mötet mellan Victor och terapeuten är ger boken en skildring som inger både hopp och mod. För er som lever i denna situation eller möter mindre barn som varit med om förluster kan denna bok varmt rekommenderas.

Med omtanke från

Randiga Husets personal