Hur kan sorgreaktioner se ut på lång sikt?

Vår upplevelse i Randiga Huset är att skolan tyvärr ganska snabbt ”glömmer bort” att en elev har förlorat förälder, syskon eller en annan viktig person. Livet för kompisarna återgår till det vanliga medan för den som gjort förlusten kanske det efter några månader blivit värre. Barnet har börjat förstå vidden av förlusten. Begravningen har varit och livet börjar hitta någon ny ordning i alla tankar. Med det sagt är det inte säkert att de lärt sig att hantera tankar och känslor.

Föräldrar och omgivning börjar ofta oroa sig för att barnet kanske ”fastnar ” i sin sorg, för det har vi lite till mans hört talas om att man kan. Naturligtvis är man orolig över att det ska gå dåligt för ens barn som förlorat en förälder. Vad gör vi exempelvis med barnet som inte visar sin sorg förrän storebror har hanterat sin sorg så att vardagen börjar fungera lite bättre. Eller barn som inte börjar reagera förrän efter lång tid. Ett år, två år ja kanske tre år. Kanske ännu längre. Kan det vara så att barnen väljer att inte prata med sin förälder men pratar med sina kompisar? Javisst, det är ganska vanligt. I våra möten med pojkar berättar många att de ofta går till graven ensam när de är ledsna, de har en inre dialog med den som avlidit, och att det känns väldigt skönt. De beskriver det som att de får vara ifred med sina tankar.

Vi brukar vara lite försiktiga med att säga att pojkar och flickor sörjer olika. Det verkar som om flickor blir ängsligare och visar sin ledsenhet och sin gråt medan pojkar blir aggressiva och oroliga.

Göran Gyllenswärd, leg. Psykolog och psykoterapeut pratar i boken" Vägar i sorgen” om instrumentellt och emotionellt sörjande. Hans och Lars Björklunds bok är för övrigt en källa till stor kunskap inom sorg. Göran menar att man har plats på olika ställen på skalan emellan de två sätten och att det inte har så mycket med manligt och kvinnligt att göra.

Vi träffar några flickor som är systrar. Den ena är ett år äldre än den andra. De förlorade sin pappa för fyra år sedan. Den äldre systern har lätt för att sätta ord på känslorna. Det är också hon som sörjer ”mest”. Det vill säga hon är i sin sorgprocess och kan prata om den på alla möjliga sätt. Den yngre flickan har länge vägrat att prata om pappas död men pratar om allt möjligt annat när vi träffas. Det handlar om mobilskal, kläder och kompisar och vad de gör eller inte gör. Familjen har under lång tid deltagit på våra mötesplatser så vi har kunnat följa dem. På mötesplatsen härom dagen upptäckte vi en stor förändring. Den äldre flickan var mycket öppnare, blev inte ledsen på samma sätt när hon pratade om minnen kring sin pappa. Hon har gråtit under lång tid så fort vi har pratat minnen. Tårarna har legat alldeles under ytan. Vad hände nu med hennes syster? Efter att inte alls ha velat prata på flera år. Jo helt plötsligt är det hon som vill prata om vad som hände, hon tillåter sig att gråta och har ett språk för sina känslor. Hon har så mycket att berätta.

Hon verkar helt enkelt ha väntat in att storasyster skulle må bättre så att det nu äntligen kan vara hennes tur.

Det är inte första gången vi ser detta hända. Det är ganska vanligt att man ordnar en inbördes kö för att sörja inom en familj.

Vad vill vi förmedla med detta? Jo att sorg måste få ta tid och att det på något sätt finns en ordning inom familjen som man kanske inte upptäcker när man som förälder är mitt i sin egen sorg och att man måste försöka upptäcka ”rangordningen” innan man börjar oroa sig. Det är inte sagt att det är den äldsta som sörjer först, det kan lika gärna vara föräldern och att då barnen som väntar på ”sin" tur. Huvudsaken är att vi försöker skapa ett tryggt utrymme där de känner att de blir lyssnade på. Om det sedan tar 3 månader eller tre år, ja det kan vi inte ha så många synpunkter på. De kommer när de är redo och orkar. Vi kan möjligen hoppas att det sker tidigare för deras egen skull men vi kan inte veta vad som är hindret. Det vi vet är att sorg tar tid.

Bästa sommarhälsningar

Personalen i Randiga Huset