© 2018 by Randiga Huset

Det kom ett brev...

May 15, 2018

 

För ca 5 år sedan träffade jag en flicka, Louise,  som hade varit med om att hennes pappa hade tagit sitt liv. Jag träffade mamman och några nära anhöriga.  Louise träffade jag ett antal gånger i stödsamtal.

Naturligtvis är det i vårt arbete så att vissa berättelser stannar kvar. Jag har många gånger undrat över hur det gick för Louise.

Under tiden som Louise kom till Randiga Huset började hennes svårigheter i skolan. Hon blev rastlös och hade svårigheter att koncentrera sig. Hon blev lite småstökig, orkade inte vara på lektionerna. Hade hög frånvaro. Skolan började tala om klara och tydliga ADHD-symptom. De ville skicka henne på utredning och för att kunna klara skolan tyckte skolan att Louise skulle byta till särskola. Jag hade flera samtal med Louise mamma och vi pratade om att Louise i alla fall först skulle försöka fortsätta att gå i en vanlig klass. Jag hade ju hört detta förr.
 

En del fick jag nu svar på. Louise berättade om att det har varit jobbigt att hantera förlusten efter pappa men att det nu går bra. Vissa dagar tycker hon fortfarande är svårare än andra.

Louise hade ganska snart efter förlusten fått sämre syn, något som kan drabba vissa, inte helt ovanligt. Hon berättade nu att efter nästan ett år hade synen blivit som vanligt. Tänk så många olika sätt som hjärnan väljer att hantera traumatiska händelser på. 

Louise berättar att hon så sakteliga hade börjat sin resa tillbaka till koncentration och att komma ihåg det hon läste. Det hade ibland varit väldigt svårt och tröstlöst när hon fick dåliga resultat på sina skrivningar men nu gick det bättre. Nu tyckte hon till och med att det var särskilt kul med engelska och hon trodde att hon skulle få godkänt i alla ämnen igen, till och med bättre i vissa. Kanske till och med kunna ta studenten och läsa vidare. 

Hon kunde prata med sin mamma när de svåra dagarna kom och nu kände hon det som att hon skulle klara av livet trots det som hänt.  

 

Louise skrev också om hur hon hade upplevt våra samtal. Hon sa att det var skönt att prata med någon som förstod. ”Det var ibland jobbigt medan vi pratade men det hade alltid känts väldigt skönt efter några timmar.”

Just det senare är något som vi får höra från väldigt många ungdomar. Det är ganska jobbigt att prata men det är skönt efteråt. 

 

Vi bestämde att vi ska träffas och prata mer.

När jag läser hennes brev igen gör jag reflektionen ”Så viktigt det är att vi lyssnar på vad barn och unga har att berätta. De är experter på sina egna liv. Vår uppgift, bland många, är att lyssna och inge hopp".

 

Please reload

Featured Posts

Välkommen till Randiga Husets Blogg LIVSVIKTIGT. En kunskapsblogg som handlar om livet i utsatta livssituationer ur ett barn och ungdomsperspektiv.

LIVSVIKTIGT

November 1, 2016

1/1
Please reload

Recent Posts

August 13, 2019

February 13, 2019

January 30, 2019

December 6, 2018

October 9, 2018

Please reload

Archive