Anna – ”Här känner jag mig trygg att prata om det svåraste jag vet.”

Hej!

Du som följer vår blogg vet att du här kan läsa om sorg ur ett barn och ungdomsperspektiv och få tips om hur du som medmänniska kan underlätta i deras vardag. Kunskap är en viktig del i att vara ett bra stöd. Förståelse en annan. Som utomstående kan man aldrig fullt ut sätta sig in i vad det innebär att leva med en förlust, men för oss känns det viktigt att du som läsare får en möjlighet att möta några av de familjer som kommer till Randiga Huset. Vår förhoppning är att det skall ge dig ökad förståelse för deras utmaningar och insikt i på vilka sätt du kan vara ett stöd. Berättelserna vi kommer att dela med er under kommande veckor bygger på verkliga upplevelser men detaljer är ändrade för att skydda familjerna.

ANNA

När han dog hade Annas pappa varit sjuk så länge att hon vant sig vid att det var så det skulle vara. Pappa var sjuk, det var jobbigt, men att han skulle dö kom som en chock.

Anna isolerade sig från sin familj och sina vänner. I skolan kämpade hon på men hade svårt att hålla tempo. Ganska snart efter pappans död började hon beklaga sig över värk i huvud och mage. Skolans sjuksköterska och kurator försökte hjälpa Anna men hon ville inte. Efter skolan gick hon hem och låste in sig på sitt rum. Skolarbetet blev lidande och hon försökte sova bort en trötthet som aldrig tycktes ge med sig.

Randiga Husets första kontakt med Annas familj var som så många gånger en orolig mamma som hörde av sig med frågor om hur hon på bästa sätt skulle kunna närma sig sin dotter. Deras dialog var mycket begränsad och när det gällde familjens förlust var den i det närmaste obefintlig. Mamman, som själv var i sorg, upplevde att Anna isolerade sig och att hennes egen sorg gjorde det än svårare för Anna att dela sin.

Efter några enskilda stödsamtal med mamman föreslog personalen i Randiga Huset att Anna skulle erbjudas möjligheten att komma på samtal. Mamman trodde inte att hon skulle vilja det men förmedlade erbjudandet vidare. Efter några veckor ringde Anna och efter några fåordiga möten kunde hon sakta men säkert börja berätta om det som hänt.

Idag går Anna i grupp i Randiga Huset tillsammans med andra ungdomar som delar hennes upplevelse. Till en början lyssnade hon mest men är nu aktiv i samtalen. För henne var en viktig brytpunkt när hon kom på sig själv med att skratta för första gången efter pappans död.

“Jag har inte skrattat sedan pappa dog, det här var första gången, det kändes så skönt men samtidigt konstigt och nästan inte tillåtet, som om jag svek pappa.”

I mötet med de andra ungdomarna som kunde känna igen hennes tankar och känslor lossnade något som öppnat upp för känslan att det är okej att leva även om pappa är död. Hon tycker fortfarande att det kan vara svårt att förhålla sig till sina klasskamrater men värken är borta och Anna är glad över vännerna i gruppen.

För ett par veckor sedan träffade vi Annas mamma igen. Hon är mycket lugnare nu och berättade att Anna även börjat öppna upp sig hemma i familjen.

Nästa vecka får ni träffa Lasse.

Med omtanke Randiga Huset