Livet är som en cykelkedja

Efter en lång tid i mörker tror jag att alla längtar otåligt efter de första vårtecknen. Många har varit hårt drabbade av influensa och förkylning och ett tag verkade det som att det aldrig skulle ta slut. Så plötsligt, är det fortfarande ljust ute när det är dags att packa ihop för dagen. Jag märker det när jag ska låsa kontorsdörren och gå hem för dagen. Plötsligt ser jag nyckelhålet utan att famla och anstränga mig!

Jag är i otakt med kalendern. Jag har aldrig förstått mig på varför det nya året börjar i januari när det är som mörkast. För mig börjar året när ljuset kommer tillbaka. När snön och isen smält bort och jag börjar spana efter den första vårblomman. Ni vet den där gråtråkiga, tillplattade gräsmattan som solen plötsligt skiner på. Jag kommer på mig själv med att spana efter den första snödroppen. Från något litet lyckligt barn brukar jag plötsligt en dag få en ”avnypt” liten tussilago som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Nästan ingen stjälk men en lysande gul liten prick. Lyckan i barnets blick vid överräckandet av gåvan. En värdefull gåva som jag vill visa min tacksamhet inför. Ett tecken på att våren faktiskt är på väg.

Medan jag skriver detta slår det mig att så är det med sorgearbete också. I början ett oöverstigligt mörker. När det gått en tid, olika lång för olika människor beroende på hur den egna ryggsäcken ser ut, känns det plötsligt en dag. Man kommer på sig själv med att man orkar lyfta blicken utåt igen och man upptäcker att det faktiskt finns en värld kvar där, utanför en själv, som snurrar på, nästan som vanligt. Plötsligt ser jag cykelkedjan. Den där som varje vår är rostig och envisas med att hoppa av. Som gjorde att jag som liten blev så ledsen för jag måste vänta tills någon kunde hjälpa mig att lägga på den igen innan jag kunde cykla vidare. Den behövde rengöras och smörjas och det var ett evigt pyssel. Minns ni? Det är nog likadant med Livet. Det består av en mängd olika cirklar som går in i varandra, som en lång, lång kedja som hänger ihop. En del öglor är större och en del är mindre. Varje ögla är ett äventyr som är en del av livet. Det måste hänga ihop för att det ska kännas bra. Det gäller att ha någon som hjälper en när det hoppar ur. Nån som säger det där rätta ordet som gör att dagen känns värdefull trots att det är tungt. Någon som ”lagar kedjan” åt en. Den hjälparen kan vi alla vara åt varandra.

Monica