När modet att våga är större än rädslan att göra fel

Vi lever i en lösningsfokuserad kultur där vi med ord och handling skapar skillnad. I många situationer är det egenskaper som kan ge tak över huvudet, en tryggare vardag, mat på bordet. Det värmer i hjärtat att läsa om alla de initiativ runt om i landet som skapar förutsättningar för en ny, tryggare framtid för dem som levt i otrygghet.

Men så finns det också de tillfällen när orden fattas oss och varje handling känns otillräcklig. I mötet med familjen som tagit emot ett dödsbud, mamman som har ett par månader kvar att leva, barnet som blir ensamt kvar…

I vårt arbete är det vardag att möta den som har det svårt. Vi får ta emot många förtroenden och dela tankar om liv, död, meningslöshet och hopp. Många modiga möten med människor som kommer till oss berättar om ensamhet och tystnad.

Vi är nog många som känner igen oss i uttryck som ”Säg till om jag kan göra något” eller ”jag vet inte vad jag skall säga”. Det är fina, medmänskliga uttryck för en önskan att göra något. Att bidra till att göra en framtid möjlig när vilsenheten är stor. Men finns det tillfällen då vi möter en människa där vår förväntan på den egna insatsen, viljan att göra gott, kan skapa distans till den vi möter? När ingen lindring finns i varken ord eller handling och vår rädsla att ”göra fel” är större än vårt mod av våga.

Vad händer i mötet med en medmänniska om vi vågar närma oss livets utmaningar utan förväntningar på oss själva. Tänk om det är så, att det som den som är drabbad verkligen behöver inte omfattas av något som vi kan säga eller göra, utan av något som vi är. Att det är där vi måste börja när vi möter en människa som har det svårt. Med att vara. Att finnas där utan förväntan på oss själva att göra skillnad. Att det är själva närvaron som är det som gör skillnad.

Med omtanke Randiga Huset