En fin text om sorg, 17 år senare
“Jag minns att min mamma hade papegojörhängen. Röda papegojor som dinglade i hennes öron. Än mer så när hon skrattade.
Det är ett av allt färre minnen jag har av henne.
Det är i dag 17 år sedan jag låg med mitt öra mot hennes bröstkorg och hörde tystnaden som döden lämnar i en kropp.
Den tystnaden ekar i mig fortfarande.
Den blöder i mig.
Jag avskyr hur allt förbleknar. Hur hon förbleknar. Hur en dimma sänker sig över mina ögon. Jag kan inte se henne tydligt när jag blundar.
Åh, jag kan inte se henne alls ibland.
Jag hatar hur livet går vidare och jag hatar hur det inte gör det.
Alla texter jag har skrivit om henne. Alla dessa jävla texter. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år. Bara små nyanser.
När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron slår ibland sönder min bröstkorg.
Den slår sönder mig.
Den gör att jag inte sträcker ut armarna, i stället bara faller de. Den gör att jag håller de jag älskar på säkert avstånd. I stället alla flyktvägar.
Alla dessa jävla flyktvägar. De har raserat mig. De har räddat mig. Alla ögonblick med sorgen i strupen, sedan i toalettstolen.
Sprickorna som sprack.
De har räddat mig ändå.
För det som är sönder lever åtminstone. Det fortsätter andas tills det slutar. Och i sprickorna kan ljuset komma in ibland.
Även i de mörkaste stunderna. Även när jag sänkte mitt huvud under vattenytan med hoppet om att aldrig komma upp igen. Även då.
Så jag är här, 17 år senare, och det gör så jävla ont att vara det utan henne. Men jag är här. Och tänker, snart återvänder ljuset igen.
Snart lättar det upp det tunga svarta i bröstet igen. Även om det bara är en ensam liten strimma ljus så räcker det ett litet tag till.
Det största ljuset är min kärlek till dig, mamma.”
Texten är skriven av Linus Fremin, journalist, skribent samt genus- och statsvetare. Fler av hans texter kan du läsa på linusfremin.wordpress.com
Tack Linus för dina fina ord och för att vi får dela med oss av dem till våra läsare <3
