Det hände mig.

Idag vill vi lämna över ordet till Elin Mårtensson. 2006 hände det som bara händer andra henne. Hennes mamma tog sitt liv. Idag reser hon runt i landet och föreläser om sin resa. Om du vill komma i kontakt med Elin kan du antingen maila oss eller kontakta henne via länkarna nedan.

“Jag tänker tillbaka 15 år i tiden, när jag som nioåring satt i mitt barndomsrum och tittade ut genom fönstret intill min säng. Jag såg upp mot stjärnorna och tankarna kretsade ofta kring mina föräldrar. “Jag kommer aldrig klara mig utan dem. Hur överlever man egentligen utan sin mamma och pappa?” Min lilla kropp lärde sig tidigt att känna känslan med namnet ångest. Jag visste inte vad det var då, men det tryckte hårt över bröstet. Ångesten avtog när jag insåg att jag aldrig skulle behöva leva utan mina föräldrar. Sånt händer bara andra, inte mig. Mina föräldrar kommer alltid att finnas. Leva.

Men år 2006 hände det där som aldrig skulle hända mig. Min mamma försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Hon lämnade sitt hem, sin familj, sin framtid och sitt liv. Hon vandrade mot det som kallas döden.

År 2011 tog 1378 människor i Sverige sina liv, min kusin var en av dem. Han blev 24 år.

År 2013 – bara två år senare – ökade siffran till så mycket som 1600.

Vägen efter en närståendes självmord är lång och allt annat än lätt. En väg fylld av frågor och skuldkänslor, otillräcklighet och oförmågan att kunna vrida tillbaka tiden. Det läggs år på att försöka fly från smärtan och sorgen, i hopp om att tiden läker alla sår. Det gör den inte och oftast måste man leva med det som hänt och lära sig att acceptera. Situationen är som den är och likt varje situation måste man försöka göra det bästa utav den. Jag tror stenhårt på att det finns någon mening med precis allt för att vi ska bli flera erfarenheter rikare. För vi kan inte vrida tillbaka tiden, men vi kan lära oss av det som har hänt och försöka få något liknande att inte uppstå igen. Så ta aldrig något förgivet och allra minst dig själv.

Det har blivit så viktigt vad alla andra tycker och tänker, man gömmer sig bakom masken för att passa in och risken blir stor att man istället glömmer bort både vem man är och hur man mår. Jag glömde bort mig själv, blev sjuk psykiskt och föll ner i en tuff utmattningsdepression. Men i samband med depressionen kunde jag se allt ur ett nytt perspektiv och radera mina “varför” som så länge gjort så ont. Jag vet nu att min mamma inte tog sitt liv för att hon inte älskade sina nära, hon var sjuk.

Jag brukar dra lite jämförelser mellan cancer och att vara sjuk psykiskt för att det finns mycket likheter, men man ser sjukdomarna på så olika sätt för man får för sig att självmord är ett val man gör.

Likt cancer om man har gått med sin sjukdom för länge och inte fått rätt hjälp i tid, är risken väldigt stor att man dör. De som tar sitt liv dör i en annan dödlig åkomma, psykiskt sjuk. Alltså är det inget val, det är resultatet av sjukdomen och det blir dens utväg. Man kan se både cancer och psykisk ohälsa som ett mörker som intar kroppen. Det syns inte alltid på utsidan, men på insidan brinner det av smärta.

Jag vill inte få det till att låta som någon tävling, men förhoppningen är att man kan se självmord på ett annat sätt och få bort den så kallade tabun.

Och det viktigaste av allt, sträck ut en hand och våga fråga.”

elinmartenssonforelasning.wordpress.com www.facebook.com/elinmartenssonforelasning