“…döden i sig var inget val.” En personlig reflektion om självmord.

Att prata om döden väcker inte sällan ett visst mått av obehag hos dem jag möter i vardagen. De gånger samtalen handlar om självmord knyter det sig ofta lite extra i magen. Jag har funderat en del över varför det är så. Kanske är det för att självmord ofta beskrivs som ett val och kan ha starka inslag av skam och skuld. Jag tror att mekanismerna bakom rektionerna är många och ganska komplicerade. Men vad händer om vi vänder på tanken?

Jag har en vän, vi kan kalla henne Kajsa, men hon skulle kunna vara vem som helst som är drabbad. Hennes mamma tog sitt liv i hennes tidiga tonår. Eftersom jag är som jag är har jag valt att fråga Kajsa om detta. Inte så mycket för att hennes mamma tog sitt liv utan för att mamman är saknad och jag tänker att det kan vara skönt för Kajsa att få prata om det. Under många långa promenader har vi haft fina samtal om livet och döden och om hur hon tänker och känner inför det som hänt. Hon är så bra på att sätt ord på det svåra. Om det vill jag berätta för er idag.

Kajsas mamma var manodepressiv och på en permission tog hon sitt liv. När jag frågar henne hur hon upplever det att hennes mamma tog sitt liv svarar hon med en självklarhet som jag önskar att fler delade med henne. ”Min mamma var sjuk. Hon dog av sin sjukdom. Precis som andra sjukdomar kan vara dödliga så som cancer eller ett svagt hjärta kan en psykisk sjukdom vara dödlig. Precis som med andra sjukdomar går det ibland att bli frisk eller leva med sin sjukdom, om behandlingen sätts in i tid och sjukdomen är av en art som går att bota. Men min mamma var för sjuk och läkarna kunde inte rädda henne. Den enda skillnaden, så som jag ser det, är att min mamma valde vilken dag hon skulle dö men döden i sig var inget val. Den var en konsekvens av hennes sjukdom.”

Jag tänker ofta på Kajsa och hur detta sätt att se på mammans död påverkar hennes förmåga att leva med det inträffade. Precis som andra som förlorat en viktig person känner hon stor sorg och saknad. Men till skillnad från många vi möter som upplevt ett självmord känner hon ingen skuld och ingen skam över det som hänt. Det har hon aldrig gjort.

Ibland när saknaden är stor berättar hon om en känsla av ilska, men inte för att hennes mamma tog sitt liv utan för att just hennes mamma drabbats av en sjukdom så allvarlig att hon inte gick att rädda.

Min avsikt med denna text är inte att förenkla, dramatisera eller lägga någon egentlig värdering i ordens innebörd. Snarare är det en personlig reflektion över hur vårt sätt att uppfatta värden kan påverka hur vi skriver vår historia. Som jag skrev inledningsvis är mekanismerna bakom våra reaktioner komplexa och jag inser såklart att det inte är riktigt så enkelt som att bara välja att ge ett laddat ord en ny innebörd. Min respekt för alla dem som är drabbade och kämpar med att lära sig leva med det inträffade är stor. Liksom min förståelse för att det kan vara en situation svårare än jag kan föreställa mig. Men för mig har mötet med Kajsa varit viktigt, kanske kan det bli det även för dig. Om hennes ord på något sätt kan bidra till att vi på sikt väljer att se att självmord, inte är ett val utan en konsekvens, så kanske det kan ge oss modet att våga mötas i viktiga samtal.