© 2018 by Randiga Huset

Vågar vi prata om självmord?

July 3, 2017

I dagens blogginlägg lämnar vi över ordet till Ullakarin Nyberg. Hon är överläkare på S:t Göran Norra Stockholms Psykiatri och har forskat på självmord. Vi har förmånen att prata med henne en hel del då hon sitter med i Randiga Husets styrelse. I varje samtal då ämnet kommer upp är hennes svar detsamma, vi måste våga prata om självmord. Texten nedan är skriven för och tidigare publicerad av Suicide Zero. Tack för att ni låter oss använda denna text och tack Ullakarin för att du delar med dig av din kunskap.
 

“Det finns saker som alla människor har gemensamt. Vi föds, vi lever en tid och så småningom dör vi. Många av oss tycker att det där med döden kommer alldeles för tidigt. Vi kämpar till det yttersta för att leva lite till, för att skjuta upp åldrandet och för att få ut så mycket som möjligt av det liv vi har. Livsviljan är en stark kraft som hjälper oss igenom påfrestande livssituationer, till exempel sjukdom.

De flesta av oss har inte särskilt svårt för att prata om den delen av vårt gemensamma, alltså livet och viljan att leva. Vi berättar glatt om allt som gör livet värt att leva, till exempel familjen, vänner, resor, matupplevelser, träning, kultur och så vidare. Vi kan också prata om sjukdomar, men då ska de helst vara möjliga att bota. När döden smyger sig in som en möjlig konsekvens av sjukdom blir det svårare och försöken att bortse från den aspekten är många. Den som är sjuk uppmanas ofta av en välmenande omgivning att tänka positivt, kämpa på, tänka att motgångar stärker oss. Vi använder omskrivningar som ”snäll cancer”, vi talar om att forskningen går framåt och att det säkert kommer att finnas ett botemedel för just den här sjukdomen inom en snar framtid.
 

Det andra, lidandet och döden som vi ju också har gemensamt, är det mycket svårare att prata om. Och när det handlar om en död som många anser vara självvald, alltså självmord, ja då knyter det sig helt. För hur pratar man om det? Självmord krockar på ett högst påtagligt sätt med det positiva tänkande och individuella ansvarstagande som vi håller så högt i vår kultur. Det är skrämmande att tänka att man kan förlora livsviljan och ännu mer skrämmande att tänka att man kan må så dåligt att man väljer att dö. Och det som skrämmer oss försöker vi ofta undvika genom att låtsas att det inte finns. Samtidigt är ju döden ständigt närvarande i våra liv och jag vågar påstå att det inte finns en enda människa som inte någon gång har tänkt på döden och vad som händer efter döden. Föds vi på nytt? Innebär döden ett utslocknande eller förenas vi med andra som har dött? Finns det en Gud? Vad är meningen med livet? Viktiga frågor som borde vara lätta att tala om, eftersom de här funderingarna är allmänmänskliga.
 

Så varför är det inte så? Kanske för att frågor som dessa saknar svar. Ingen vet vad som händer efter döden och ingen kan tala om för någon annan varför man ska leva. De flesta vill inte bli påminda om att döden obönhörligt närmar sig och det finns starka myter som styr vårt handlande. Många tror till exempel att det är farligt att prata om självmord eftersom ett sådant samtal riskerar att förstärka självmordstankar. Vi vet att det är precis tvärtom, men kunskap väger ofta lätt jämfört med myter.

Vad blir konsekvenserna av den här inställningen? Ja, i värsta fall leder det till att vi överger dem som har störst behov av vår hjälp. Människor som tänker på självmord känner sig ensamma och bortvalda och de skäms ofta över sina tankar. Jag tror det finns fler än jag som någon gång har gjort något som man skäms över och det är lätt att minnas lättnaden i att berätta om det för en förstående person. Så länge man tiger och grubblar på egen hand känns det värre.
 

Den som ser självmord som den enda utvägen bär på ett lidande som är så stort att man ofta inte orkar ta initiativ till samtal. Därför måste vi som står bredvid påminna den personen om att vi finns och att vi gärna lyssnar. Vi måste också våga prata om att döden är för alltid och att den innebär att alla möjligheter till förändring upphör. En klok person sa att döden inte har någon ångervecka.

De här samtalen är inte lätta, men det som är svårt brukar vi ju öva på. Så jag vill uppmana alla som läser det här att börja öva er på att prata om det som är svårt och att ställa frågorna som saknar svar. Säg: När man har det så här jobbigt är det vanligt att man tänker att livet inte är värt att leva. Hur är det för dig? eller: Jag blir så orolig för att du tänker på att ta ditt liv, är det så? Jag vill så gärna hjälpa dig. eller: Du ser så ledsen ut. Jag har också haft det svårt och jag vet att det hjälper att prata. Jag lyssnar gärna. Eller ställ frågan på en middag: Har ni funderat över vad som gör livet värt att leva? Jag garanterar att en sådan fråga ger upphov till livliga diskussioner.
 

När du gör det här, påminn dig om Ylva Eggehorns ord: Vi är utrustade med varandra. Ett samtal med en engagerad medmänniska om det som är allra svårast kan vara det som får skälen att leva att väga tyngre än skälen att dö. Och det vore väl dumt att inte använda oss av den möjligheten?
 

Ullakarin Nyberg”

 

 



Med omtanke

Randiga Huset

 

Please reload

Featured Posts

Välkommen till Randiga Husets Blogg LIVSVIKTIGT. En kunskapsblogg som handlar om livet i utsatta livssituationer ur ett barn och ungdomsperspektiv.

LIVSVIKTIGT

November 1, 2016

1/1
Please reload

Recent Posts

August 13, 2019

February 13, 2019

January 30, 2019

December 6, 2018

October 9, 2018

Please reload

Archive