© 2018 by Randiga Huset

Kärleken är starkare än döden.

March 27, 2017

Att sätta ord på det där svåra är inte alltid så lätt. I dagarna har jag läst  Malin Sävstams bok ´Kärleken är starkare än döden´. Hon lyckas sätta ord på många av de tankar och känslor som de människor vi möter i vårt arbete delar med sig av. 
 

I sin första bok berättar hon om det trauma som hon och hennes son Axel överlever. Om sorgen, saknaden och om att hitta viljan att leva igen. I hennes andra bok har det hunnit gå några år. På ett ärligt sätt beskriver hon de svårigheter som uppstår i och omkring en familj i sorg. Om utmaningen att låta det som var möta det som är. Om hur stor sorgen är även när livet har gått vidare. Om hur lång tid det tar och hur svårt det är att hitta fotfästet och trampa upp nya stigar. Om hur många gånger man går vilse på vägen.  Om ensamheten och kluvenheten i att omvärldens liv rullar på ´som vanligt´ när ´som vanligt´ inte längre är ett begrepp som hör hemma i det egna vokabuläret. Och om hur svårt det är att vara mamma och se sitt barns behov när man själv är så fylld av smärta (till det återkommer vi i ett senare inlägg). Det är också en bok om livsglädje, nyfikenhet, kärlek och framtidstro.
 

Boken har många fina avsnitt som är värda att ta till sig.  Här följer ett citat från boken som kokar samman en del av den problematik som vi ofta får ta del av i samtalen med dem vi möter.
 

”Nu är det så många år sedan jag gick sönder. Om jag inte kommer att bli hel igen borde jag i alla fall ha vant mig. /…/ Men känslan av ensamhet har många ansikten och jag brottas med att å ena sidan förneka den och å andra sidan erkänna denna illaluktande svaghet som kallas bitterhet. Jag kan till exempel känna mig helt ensam när jag sitter med mina allra närmaste väninnor och de pratar om andra föräldrar och deras barn. Vilka ungdomar som haft den senaste festen, vem som har börjat på vilken skola eller vad barnen skall göra på sommarlovet. Jag känner mig som en speciell art. Något som inte går att förklara. Något som egentligen inte är annorlunda – men för mig känns det fortfarande som om en ocean skiljer deras liv från mitt. De tror att allt är över, att allt är bra. Förstår inte att jag har svårt att andas. Svårt att gå. Att jag har behövt lära mig att andas och gå på ett nytt sätt. Det kan aldrig bli som det var. Jag kan aldrig bli som förr. Det knyter sig i min hals och jag sitter bredvid i tystnad samtidigt som jag vill vråla: >>Lika ofta som ni tänker på och pratar om era levande barn. Lika ofta tänker jag på mina. Även de döda. Så nu föreslår jag att vi – lika länge som vi pratat om de levande barnen- skall prata om de döda.<<”
 

Det är svårt det där med livet som både stannar, och går vidare. I ojämn takt med alla de utmaningar som dyker upp på vägen. Vardagliga och knutna till sorgen. Dem vi alla delar och dem som är svåra att förklara. Sorgen har många ansikten. Det finns inga lätta lösningar eller standard svar men vi tror att genom att lära sig mer och öka förståelsen blir det lite lättare att försöka nå fram till varandra på ett sätt där allt och alla får plats.
 

Innan vi avslutar detta inlägg, vill vi dela med oss av en viktig tanke. För varje person som förlorar en älskad är förlusten lika stor och lika verklig. Omständigheterna är inte alltid lika omtumlande och traumatiska men saknaden är inte mindre för det. Låt oss alla hjälpas åt att se och lyssna till dem som har behovet av omtanke och förståelse i en svår tid.
 

 

Med omtanke
Randiga Huset

Please reload

Featured Posts

Välkommen till Randiga Husets Blogg LIVSVIKTIGT. En kunskapsblogg som handlar om livet i utsatta livssituationer ur ett barn och ungdomsperspektiv.

LIVSVIKTIGT

November 1, 2016

1/1
Please reload

Recent Posts

August 13, 2019

February 13, 2019

January 30, 2019

December 6, 2018

October 9, 2018

Please reload

Archive