Den svåra balansen mellan integritet och förståelse
Stort tack för era förslag på ämnen =) Det känns viktigt att denna serie handlar om det som våra läsare funderar över. Skicka gärna in fler idéer!
En återkommande fundering som vi möter är tankar kring hur mycket man skall dela med sig av sin historia och till vem. Skiljer sig svaren åt om det är damen i kassan som frågar hur jag mår eller min bästa vän? I teorin känns svaret säkert självklart men i praktiken är det inte alltid lika lätt.
När man har förlorat en närstående befinner man sig ofta i en känsla av utsatthet. Man kan känna sig hudlös och naken. Behovet av att få berätta om det som hänt är ofta stort. Det är en del av den bearbetning som bidrar till att göra det inträffande verkligt. Kanske är det ett sätt att försöka förklara varför saker och ting inte fungerar som de skall och/eller en önskan att få förståelse för sin situation. Med det utgångsläget är det inte alltid lätt att avgöra hur mycket man vill/kan/bör berätta och vem som faktiskt värdesätter att få ta del av det man går igenom. Det gäller både vuxna och barn.
Med tiden lär man sig ofta uppfatta nyanserna hos den som frågar och man hittar tillbaks sina egna konturer men på vägen dit kan det vara bra att i lugn och ro fundera över vad man vill berätta och för vem. På Randiga Huset brukar vi använda av oss en övning som vi tänkte dela med oss av här. En ”piltavla” som hjälper oss att sortera bland våra tankar och känslor.
Om du tänker dig en piltavla som är indelad i olika fält. Föreställ dig att den är en slags karta över de människor du möter i ditt liv. Allra innerst finns dem som står dig nära. Dem som du vill dela dina tankar och känslor med, även de svåraste. Du vet att deras frågor är av omtanke. Du vet att de finns där för dig och att de lyssnar och försöker förstå. I nästa fält återfinns kanske vänner som står dig nära. Därefter följer kanske ett fält med bekanta, lärare eller kollegor. Ju längre ut från kärnan du kommer desto minde stark är personernas koppling till dig och ditt. I det yttersta fältet återfinns kanske damen i kassan eller busschauffören. Tänk på att varje piltavla är unik och bara du vet vilka människor som hör hemma i vilket fält.
När du har placerat de människor som utgör din vardag i sitt respektive fält kan du börja fundera på vad du vill berätta för personerna i de olika fälten. Vad svarar du till exempel på frågan om hur du mår? För dem som står dig närmast delar du kanske med dig av det mesta medan du kanske nöjer dig med ett ”Fint, visst ha det varit en härlig sommar?” till dem som befinner sig längst ut.
Vår erfarenhet är att denna övning kan göra det lite lättare att finna sig i olika situationer och känna att man värnar om sin integritet samtidigt som man får det stöd man behöver.
Med omtanke Randiga Huset
