Fast forward in i vuxenlivet

Ett vanligt problem vi möter hos de barn som förlorat en nära anhörig är att de tar ett ansvar som inte står i relation till varken mognad eller ålder. Det kan yttra sig på många sätt och förekommer i alla åldrar. Det brukar märkas i de små detaljerna. De är sällan tydliga men är man uppmärksam finns det ofta ledtrådar att gå på. Några av dessa ledtrådar kommer vi in på snart men först några ord om varför det är viktigt att ha denna kunskap.

Att ett barn som upplever en förlust mognar fortare än sina jämnåriga kamrater är inget konstigt. Det finns händelser i allas liv som påverkar vår mognad. Som vuxna måste vi göra vårt bästa för att bidra till att barn får vara barn så gott det går och då är det viktigt att ha en förståelse för att detta problem kan uppstå så vi kan vara lyhörda för barnens behov och signaler.

Det som händer när barnen känner ett ansvar i och för en svår familjesituation, förutom att det är en tung börda att bära, är att deras egen process kan bli fördröjd. Vi ser ofta hur barnens sorg kommer tydligast till uttryck när den efterlevande föräldern/föräldrarna har kommit en bit på väg i sin sorg. Exakt vilka mekanismer som ligger bakom detta är svårt att säga. Det sker oftast inte på ett medvetet plan. Troligtvis har beteendet sina rötter i människans mest grundläggande existentiella behov av att säkra sin överlevnad. Som vi varit inne på tidigare i vår blogg är barnets främsta oro vid ett svårt besked att ytterligare förluster skall drabba familjen. Kanske är det därför barnet medvetet eller omedvetet skyddar föräldern/föräldrarna från dennes/deras smärta och försöker bidra till att avlasta känslomässigt och praktiskt. När föräldern/föräldrarna visar tillräcklig stabilitet kan barnet känna ökad tillit till att de kan hantera situationen och ta över ansvaret.

Ledtrådar

Med risk för att verka tjatig… vi är alla olika! När det gäller ledtrådar är vårt bästa tips att försöka vara uppmärksam och lyhörd.

Vad är det barnet gör? Vad är det barnet säger? Vilka är de ord och handlingar som fyller ut mellan raderna? Hur skiljer sig deras beteenden nu från beteenden innan dödsfallet? Hur skiljer de sig från sina jämnåriga kamrater?

De två senare frågorna är extra knepiga eftersom det är naturligt att ett barn förändras av en så omvälvande händelse. Likaså att de får en mognad som vännerna saknar. Ser man till barnets handlingar kan man kanske hittar vissa mönster som kan knytas till ett för stort ansvarstagande.

Här är några exempel:

-Många barn blir omhändertagande. De pysslar om sina familjemedlemmar och hemmet. I grunden är detta en fin egenskap som är värd att uppmuntra. Det man bör vara vaksam på är varför barnet gör detta? Ser de det som sin uppgift att hålla koll på kylskåpets innehåll, att räkningarna betalas, att familjens logistik fungerar, att hemmet är städat och att alla är vid gott mod… osv?

- Kanske stannar de hemma istället för att träffa vänner. Det behöver inte betyda något. Kanske är det ett beslut de faktiskt föredrar i stunden. Men upprepas det i kombination med t.ex. omhändertagande kan det stå för att barnet ser det som sin uppgift att finna till hands för familjen känslomässigt och praktiskt och därför inte har tid/möjlighet att vara tillsammans med sina vänner eller gå på aktiviteter som de tidigare uppskattat.

- Kanske avstår de från sådant som skulle innebära en utgift för familjen (fast de egentligen SÅ gärna skulle vilja gå på tivoli, få nya sneakers eller gå på kompisens kalas).

Hur kan du hjälpa barnet?

Det är så frestande när man sitter och skriver dessa inlägg att önska att man hade enkla lösningar på de utmaningar som vi vet att många tampas med. Tyvärr så finns det ingen quickfix. Vi kan bara dela med oss av vår kunskap, vår erfarenhet och vårt stöd i att finna de sätt om passar bäst för dig och din familj. Dock vill vi gärna ge dig ett par råd på vägen.

-Ju bättre du mår desto större är utrymmet för ditt/dina barn att känna efter hur deras behov ser ut. Ta hjälp av familj, vänner, kollegor så att barnet ser att du får tillvaron att fungera. Låt dessa personer hjälpa dig praktiskt och låt dem vara ett stöd när du behöver prata. Detta ger barnet en signal om att du kan hantera situationen och det bygger tillit hos barnet.

-Var tydlig i dina samtal med barnet/barnen om att du tar ansvar för exempelvis hemmet och tala om för barnet att det inte behöver oroa sig.

- Var noga med att berätta för barnet att du kan och vill ta hand om dig själv och om barnet/barnen och att även om det är mycket som är jobbigt och svårt just nu så kommer det att bli bättre.

- Uppmuntra barnet/barnen att träffa vänner och delta i aktiviteter (var dock lyhörd för möjligheten att de ibland både vill och behöver vara hemma istället).

- Visa vad du känner. Genom att låta barnet se dig gråta visar du barnet att det är tillåtet. Det gör det lättare för barnet att visa sin gråt. Detsamma gäller skrattet! Det är gott att skratta så tillåt er att göra det de stunder då det är möjligt!

- Ta hjälp! Kontakta oss gärna på Randiga Huset så berättar vi om det stöd som finns utifrån de behov ni har i er familj.

Det är svårt att skriva dessa rader utan oro att de skall addera till alla de tankar och känslor du redan tampas med. Kom ihåg att de är skrivna med utgångsläget att du gör ditt allra bästa för det vet vi att du gör. Det är situationen som är svår!

Med omtanke

Randiga Huset