Barn och sorg

Död och separation är svårt för vuxna men ännu svårare för barn. När det ofattbara hänt vill barn allra helst fortsätta precis som vanligt med sina liv. De vill vara som alla andra. Samtidigt som de önskar att vuxna ska känna och förstå deras smärta. De vill att vuxna intuitivt ska veta när de vill ha en kram.

​

När barn lider, vill vuxna helst av allt slå armarna omkring barnet och skydda det.

Den allra största och traumatiska förlusten för alla barn är att förlora en förälder i dödsfall. En del som förlorat en förälder i barndomen brukar säga ”jag var tvungen att bli vuxen på en gång, jag hade ingen barndom”. Inget kommer mer att bli som förr. Mamma eller pappa eller någon annan närstående kommer inte tillbaka. Den man trodde skulle finnas för dig alltid är plötsligt borta. Att förlora en förälder är att förlora den person som spelar en huvudsaklig roll under ens uppväxt. Någon som man skulle kunna lita på. Det innebär att man förlorar någon i sitt grundstöd. Det kan betyda förlust av förtroende till livet, människor, framtiden och i en själv.

Barn är mycket väl medvetna om den förlust de är med om när en förälder dör. Barnets fokus är på nuet och i framtiden. Det vet mycket väl vad de förlorat och funderar mycket över hur livet ska fortsätta utan den saknade föräldern. De kan inte förstå vidden och konsekvenserna av vad det betyder att förlora en förälder. Eftersom barnen inte sörjer som vuxna kan många vuxna känna sig  oförstående inför hur barnet hanterar sorgen. Den vuxne förleds att tro att barnet  ”har glömt”,”vant sig” eller ”inte bryr sig”. Inget kan vara mer felaktigt. Barnet känner sig oftast helt missförstått.

Förlusten griper över flera plan. Det första är smärtan i saknaden efter den person som funnits där för barnet. Det andra är svårigheterna i nuet och rädslan och oron över hur det ska bli. Barnet undrar ofta över hur det nu ska klara sig alldeles själv.
​
Barn håller ofta tillbaka sin sorg för att inte göra den kvarlevande föräldern ledsen. De tycker att det är svårt att se mamma eller pappa gråta. De ska ju vara tryggheten och den som tröstar.

Ibland tolkar vuxna barns lek och förmåga att gå ut och in i sorgen som att hela processen är över och att barnen sörjt färdigt och mår bra. Den vuxne vill inte påminna om vad som hänt, ofta av rädsla att göra barnet ledset igen.

Barnen kan på sjukhuset eller vid begravningen höra ”Nu får du hjälpa mamma när pappa är borta”. Det är sagt i all välmening men kan få alldeles fel konsekvenser för barnet. Barnet kan uppfatta att den egna sorgen inte är mycket att bry sig om.

Syskonförlust är något vi sällan pratar om och förstår vidden av. Förlust av ett syskon kan många gånger vara väldigt svårt för barnet som blir kvar. Föräldrarna är  upptagna i sin sorg och kanske glömmer att även det barn som finns kvar behöver få prata om sina tankar kring förlusten.

Barnet processar dödsfallet under hela sin uppväxt och in i vuxenlivet. Den traumatiska förlusten kan i vuxenlivet innebära svårigheter att orka med separationer och ta naturligt farväl. Det blir en ständig påminnelse om förlusten.

När Randiga Huset träffar barn i våra grupper är det här vanliga frågor som dyker upp:

• ”Varför vågar ingen prata med mig om min mamma?”

• ”Varför fattar inte fröken, har hon inga ögon?”

• ”Varför frågar ingen om jag vill hänga med? Tror de att jag håller på och gråter hela tiden?”

• ”Hur kan de tro att det är bra? Pappa har ju dött!”

• ”Varför blir jag så arg på mamma?”

• ”Varför säger de att de vet hur det känns – eftersom deras hund har dött. Det kan väl inte vara samma sak som när mamma dör!”

• ”Varför säger de att det kommer att bli som förr igen? Det går ju inte!”

• ”En kompis sa att jag aldrig skulle klara det. Vad har jag för val?”

.